Förväntanseffekten
Det här är ett år fyllt av förväntningar för mig personligen. Jag har fyllt 50. Och det innebär förväntningar av både positiv och mindre positiv karaktär.
Och ju mer frågor jag får om detta, desto mer börjar jag dra egna små slutsatser: Den där ömheten i axeln, är det åldern? Eller bara en lång dag vid datorn? Den där svidande känslan i ögat, är det åldern? Eller bara handspriten? Det där tunga sinnet, är det åldern? Eller bara vårens tvekan? Nattens många uppvak, är det åldern? Eller bara rimlig oro över tonårssonen som är ute och festar inför studentfirandet?
Ett år av firande
Ren förväntanseffekt, högst troligen. Jag gick in i det här året med helt andra tankar, jag tänkte mig ett år av firande (eftersom jag sällan gör något större väsen av mig kring födelsedagar, så nu ska det tas igen med råge!). Ett år av en massa små och stora äventyr, lite extra semester, lite extra guldkant i form av goda middagar, sköna behandlingar, fina stunder med vänner och familj.
Så här ett par månader som 50 fyllda kan jag konstatera: Jag är fortfarande nyfiken. Jag är fortfarande lättroad. Jag är fortfarande ganska stark. Jag sover fortfarande som en stock för det mesta. Jag är fortfarande mig själv. Men jag har märkt – redan innan själva födelsedagen – att jag tycks tolerera många vilodagar i sträck lite sämre än förr. Jag är också mycket ovillig att utstå den effekt en blöt kväll har på måendet dagen efter (läs mer om alkohol). Och jag – skiter lite mer i småsaker.
Vallningarna då? Jo, härom veckan tyckte jag att jag fick en. Jag var stressad och hoppade in i en taxi. Där kom en våg av hetta över mig. Skrev entusiastiskt ett sms till en mer drabbad väninna: ”Jag fick en vallning!”. I nästa sekund vänder sig chauffören om och säger: ”Ursäkta, men jag har fått något fel på klimatanläggningen här i bilen, den har fastnat på 27 grader…”
Jag väntar vidare med stor förväntan!
Ulrika