ACT kan vara länk mellan behandling och förändring

Graciela Rovner är smärtspecialist, fysioterapeut, massageterapeut och ACT-trainer, som bland annat utbildar hälsoprofessioner i ACT. Hon har anpassat ACT-principerna för att användas av hälso- och friskvårdsprofessionerna genom att utarbeta modellen Active rehab och menar att enbart passiva behandlingar som massage och liknande med en person som har långvarig smärta, kan vara problematiskt i längden.

– Att ge en massagebehandling och låta klienten tro att det ska lindra smärtan på sikt kan liknas vid att som läkare bara förskriva läkemedel, eftersom det bara dämpar smärtan tillfälligt. Det leder inte till någon förändring på sikt och det fokuserar inte på vad klienten vill uppnå. Däremot kan tillfällig smärtlindring vara ett sätt att komma i gång med träning. Det kan i sin tur kan leda till bättre funktion. Men att bara rekommendera träning eller lägga upp ett program att göra hemma ger sällan resultat. Vi vet alla att det är svårt att motivera sig att följa råden, framför allt om man har ont.

Det är en sak att behandla någon som unnar sig en massage bara för att det är skönt, det fyller en specifik funktion: Att unna sig något behagligt och avslappnande anser hon.

– Men det är inte en hållbar behandling av långvarig smärta, då det riskerar att ge signaler om att det som hjälper mot långvarig smärta är avslappning och vila. I själva verket kan det skapa mer problem än själva smärtan, eftersom många personer förlorar mycket funktion genom passivitet.

– Det är en stor skillnad att jobba symptomfokuserat och funktionsinriktat. Funktionsfokuserad inriktning syftar snarare till att träna upp fysisk, mental och social funktion för att kunna leva ett vitalt och meningsfullt liv, trots smärtan. När man börjar träna kan smärtan till och med öka. Därför behöver både terapeuten och klienten förstå de neurofysiologiska processer som aktiveras och hur vi kan reglera dem. Jag önskar verkligen att det fanns mer kunskap om det hos tränare och andra friskvårdsprofessioner.

Behandling som en språngbräda

Hon säger att som massageterapeut kan man vara tydlig med att behandlingen kan lindra för stunden, när nervsystemet lugnar sig och parasympaticus aktiveras. Det är först då vi kan börja reglera smärtmekanismer på ett neurofysiologiskt plan. ACT kan hjälpa klienten att förhålla sig till smärta på ett sätt som gör det lättare att dagligen välja beteenden som främjar hälsan i större perspektiv.

– Dessa livsstilsförändringar påverkar hälsan på ett mer varaktigt sätt än vad mina händer gör under en behandling, eftersom det kan handla om att bryta stillasittande, äta sundare eller komma i gång med träning. Alltså sådant som vi gör flera gånger om dagen, varje dag.

Rent konkret menar hon att kommunikationen i samband med en behandling är central:

– Om du som massör påverkar nervsystemet på djupet, förklarar för klienten hur denna förändring fungerar och hur man kan påverka själv genom beteendeförändringar, gör du klienten mer medveten och kan kanske motivera denne att ta små steg som leder till ett sundare liv. Du kan ställa frågor som ”Hur känns det nu? Vad händer med din andning? Njut av massagen, men använd känslan som inspiration att kartlägga vilka levnadsvanor du kan tänka dig att börja förändra för att få mer av den här känslan.” Då hjälper vi inte bara för stunden utan guidar dem till strategier för reglera nervsystemet på andra sätt. På så vis kan de må bra även när de inte är hos oss.

ACT bygger på att det finns en del obehag i livet som inte går att undvika. Så i stället för att undvika obehaget (symptombehandling) föreslår ACT att vi i stället ändrar vårt förhållningssätt till detta obehag. Det kan vara fysisk smärta, men även mental och social. Samtidigt som vi är öppna för visst obehag, ska vi ha tydligt för oss vad som är viktigt för oss och varför.

Budskap för förändring

Det är tre centrala budskap klienten behöver förstå för att genomföra en förändring. Det första är att få insikt om vad de själva gör och vad de behöver ändra. Det andra är att hitta motivationen och det är just att veta vad man tycker är viktigt i livet. Först då kan vi starta ett hållbart förändringsarbete.

– Om du kan plocka fram en sådan morot, har ni redan kommit halva vägen och skapat förutsättningar för en hållbar och långvarig process. Annars lätt att man lägger av.

Den tredje delen är själv kärnan i ACT: Hur gör vi för att hantera obehaget som kommer med alla förändringar? Det är när motståndet kommer som många kraschar, menar Graciela Rovner. Denna sista del är nog det svåraste. Det är inte meningen att kroppsterapeuter ska använda ACT som psykoterapi, utan kunna använda principerna inom ramen för sitt kärnområde.

– Vi ska inte bedriva samtalsterapi, eller vad jag kallar för ”kvasi-psykoterapi”, utan vi kan lära oss att implementera ACT utifrån vårt eget yrke.

Rätt strategi för individen

Graciela Rovner betonar värdet av bra kommunikation- och motivationsteknik bland kroppsterapeuter. Det kan bidra till att lättare identifiera vilka möjligheter en klient har att göra förändringar och att anpassa behandlingen på rätt sätt. Det gör det även lättare att förstå vad som är viktigt i klientens liv. Att veta vilken strategi som passar respektive klient är inte alltid lätt. En del vill bli ”fixade” för att kunna börja leva ett vanligt liv. Andra vill ha tydlig guidning och coachning, och då är det snarare en förolämpning att ”fixa”.

– Det är viktigt att man som terapeut förstår skillnaden mellan de här klientgrupperna. Min forskning handlar just om det, att snabbt kunna kartlägga och tillsammans med klienten förstå vad de behöver och hur vi kan hjälpa de att göra de nödvändiga förändringarna mot en hälsosammare liv. För om vi har rätt kunskap, går det faktiskt att hjälpa alla, även de som har det svårast i livet!

Som exempel berättar hon om ett eget patientfall då hon jobbade på en smärtrehabklinik. En kvinna i pensionsåldern kom till henne och såg att det var en sjukgymnast hon skulle träffa. ”Aldrig i livet att jag går in där! Jag hatar att träna och i synnerhet sjukgymnaster!” var hennes spontana reaktion.

Hatade att träna

– Jag sa, ”Okej, kan du berätta lite om det?” Hon höll sig bokstavligen fast i dörrposten och sa att hon hatade att träna, att det gjorde för ont. Hon ville bara ha medicin av en läkare. Jag ställde några frågor om vad hennes största problem med smärtorna var och vad smärtan hindrade henne från att göra. Till slut slappande hon av och berättade att smärtan inte tillåter henne att vara den mormor hon vill vara. Hennes dotter låg i skilsmässa och att hon ville kunna hjälpa dottern och barnbarnet. Något hon nu inte kunde på grund av smärtorna.

Genom att kartlägga vilka aktiviteter och rörelser hon behövde kunna göra för att passa barnbarnet, framgick det att sådant som att hämta henne på förskolan, lyfta, byta blöjor och orka i största allmänhet var svårt.

– Jag sa att jag hade en idé, och visade henne pilatesbollarna, som hon kunde använda för att både träna sin egen styrka och rörlighet och för att leka med barnbarnet. Så började vi gå upp för ett par trappor tillsammans, som sen kunde utökas till korta promenader. På så vis kunde hon börja bygga upp sin funktion med sikte på att kunna leka med barnbarnet. Men vi har aldrig tränat, för hon hatade träningen!