När hälsenan brister

Vad vet man idag om orsaken till rupturer av hälsenan?

– Vävnaden i senor skiljer sig från annan vävnad, som skelett till exempel. Medan skelett förnyas kontinuerligt under livet, byts senans vävnad inte ut efter tonåren. Samtidigt utsätts den för extrema krafter, vilket sannolikt ger kontinuerliga småskador genom hela livet. Det innebär att åldern är en faktor, och där ser man en ökad förekomst av rupturer runt 40-årsåldern. Och då är det främst män som blir drabbade. Orsaken till det kan vi bara spekulera om, det kan ha att göra med typen av aktivitet, som att man fortfarande är idrottsaktiva i idrotter som ger en ökad risk för ruptur av hälsenan, exempelvis bollsporter med plötsliga strat och stopp, som badminton, fotboll och padel.

Varför just i den åldern?

– Vi vet inte exakt varför det peakar i 40-årsålder. Kanske för att man fortfarande har ett aktivitetsmönster, där man känner sig ganska ung, men senorna åldras ändå. Sen kan man se en peak till senare i livet, runt 65-70-årsåldern. Då kan det vara mindre explosiva moment som gör att den blir skadad, som att man exempelvis knuffar en bil eller liknande.

Var står forskningen idag när det gäller behandlingsform av rupturer?

– När det gäller behandling av en ruptur av hälsenan så kan forskningen idag inte ge svar på om kirurgisk eller icke-kirurgisk behandling är bäst. Båda behandlingsformerna innebär för- och nackdelar. Nyligen publicerades en stor studie i Norge som visade en något större risk för en ny ruptur vid icke-kirurgisk behandling. Samtidigt ger kirurgisk behandling större risk för nervskador, vidhäftningar och infektioner. Funktionsmässigt skiljer sig inte grupperna efter ett år på gruppnivå, så det går inte att ge rekommendation om den ena eller den andra behandlingsformen. Troligen har vissa individer bättre effekt av kirurgi, men vi vet inte vilka de är och det är vanligare att man opererar yngre personer som eventuellt får en snabbare återhämtning. Äldre däremot läker lite sämre.

Vad är det som avgör vilken behandlingsform man väljer?

– Det är främst en fråga för vilka riktlinjer som finns i olika regioner. Eftersom det inte finns starka evidens för eller emot det ena eller det andra, så är det upp till regionen.

Hur ska man tänka kring rehabilitering efter en ruptur av hälsenan?

– Det tar tid att rehabilitera, så det krävs ett långsiktigt perspektiv. Räkna med ett år. Sen kan det gå snabbare och det kan ta längre tid, men omkring ett år är realistiskt. Men även efter ett år av rehabilitering märker de flesta av sin skada, i form av nedsatt muskelstyrka. När hälsenan läker bildas ärrvävnad och den blir förtjockad. Ofta blir senan även lite längre och då blir muskeln lite kortare. Fiberlängden på muskeln ändras och muskeln tappar lite av det optimala sättet att verka. Sarkomerer i muskeln försvinner delvis om muskeln blir kortare och det kan påverka uthålligheten och göra det lite svårare att komma upp i höjd, vid en tåhävning exempelvis.

Ger kroniska smärttillstånd i hälsenan, så kallad hälseneinflammation, ökad risk för ruptur?

– Det är inte något som har identifierats som en riskfaktor, även om de som drabbas ofta har haft förändringar tidigare. Man kan ha förändringar men ingen smärta, och tvärtom: smärta utan förändringar. Så det går inte att säga att smärta skulle innebära ökad risk för ruptur. Det är snarare perioder av inaktivitet som följs av plötslig aktivitet som är en risk. Klassiskt är en person som sitter på kontor som får för sig att plötsligt vara väldigt aktiv.

Pernilla Eliasson, docent i ortopedi och forskare på Sahlgrenska universitetssjukhuset och Sahlgrenska akademin i Göteborg.

Rehab kräver tålamod

Att återhämta sig efter en hälseneruptur är tålamodsprövande. Förutom att det tar lång tid, så krävs kontinuerlig och upptrappad rehabträning; tillräckligt med belastning – men inte för tidigt och inte för mycket – och tillräckligt med återhämtning.

– En läkande hälsena verkar vara känsligare för överbelastning. Ett riktmärke är att om man får smärta som hänger kvar dagen efter, så har man belastat lite för mycket. Belastning är nödvändig, men inte så mycket och man får se till summan av belastningen. Har du promenerat mycket en dag, så kan du behöva vänta med den specifika belastningen till en annan dag. Rehabiliteringen går ut på att ge information till cellerna: ”Ni ska producera så här mycket och av den här typen av material.” Det kräver liten belastning varje dag och hur mycket det är beror på var i rehabiliteringen du är.

Med specifik belastning avser man vid hälsenerupturer – tåhävningar. Promenader ger inte tillräcklig belastning och även tåhävningar kan ske på ett sätt så att de inte riktigt kommer åt de väsentliga, avlastande strukturerna.

– Vadmuskeln är ju trehövdad och det ser ut att vara den djupa vadmuskeln som kan vara svårast att komma åt efter en skada. Exempelvis genom att göra tåhävningar med böjt ben i stället för rakt.

Dessutom bör man vara försiktig med att stäcka ut en hälsena för tidigt efter en skada och undvika plötsliga rörelser.

– All träning kräver vila. Du kan belasta på en sena, men också ge tid för vila. Balansera!

Forskning om hälsenor

Pernilla Eliasson sammanfattar forskningen på senor som ett ganska ungt område, som först de senaste 15 åren vuxit och tar in på områden som brosk och skelett.

– Dels har vi nya metoder för att förstå vad som händer i senan, dels har vi mer kunskap om vilka olika typer av celler och vävnader som finns i hälsenan. Men vi vet inte exakt vad de olika vävnadstyperna gör ännu.